"I want to hold your hand", förstås
- Vad hette Beatles femte singel?
Ja, det har gått några år, så du är ursäktad om du inte kan svaret på rak arm. 17 oktober 1963 spelade gruppen in låten, den kom ut en dryg månad senare, 29 november 1963.
Det här minns jag förstås, en 12-åring kan aldrig glömma något så monumentalt. Men jag var tvungen att uppsöka Wikipedia för att få de exakta datumen.
Men vad hette Beatles femte singel? Och varför är det viktigt?
Tja, viktigt och viktigt. En gång i tiden spelade just den frågan en viktig roll i två liv och eftersom de två liven spillde över i mitt liv, så finns det en historia här som är värd att berättas.
Jag berättar den just nu.
En pojke och en flicka på en bohuslänsk strand. Han är född 1951, hon 1952. Dom är - gissar jag - 16 och 15 år gamla. Det finns någon sorts spänning i luften. Han, pojken, känner att det finns en öppning. Hur ska han fråga den här flickan om hon är intresserad av honom? Ska han bara ta hennes hand i sin, eller ska han fråga först? Hur ska han i så fall uttrycka frågan?
The Beatles kommer till honom. Lösningen finns där, i deras texter. Även John och Paul minns hur det var att stå där med en flicka och grubbla över vilka ord som var de rätta. Dom gjorde till och med en hitsingel av funderingarna. Den texten kommer till min gode vän i detta ögonblick.
Men han är inte lika rättfram som killarna från Liverpool. Han gör en fråga av det som egentligen är en begäran eller en bön. Och inte ens:
- Får jag hålla din hand?
Utan just:
- Vet du vad Beatles femte singel hette?
Som tur var kunde flickan Beatles katalog och kunde klura ut att rätt svar förmodligen var "I want to hold your hand".
Så. Fick han sin vilja igenom? Fick kan han ta hennes hand i sin? Förmodligen. Vad kan en flicka göra annat, när hon gått med på att vandra en bohuslänsk strand med en snäll och tillgiven pojke?
Fast jag vet inte säkert. Det har gått några år sedan historien berättades för mig (av henne). Många år. Och jag kan inte länge säkert säga hur det gick med händerna.
Men mycket annat vet jag. Om livets bräcklighet och minnenas förtrollande men undflyende natur.
Men vad hände sen, undrar du kanske, med pojken och flickan, efter promenaden på den bohuslänska stranden? Fick dom varann? Levde dom lyckliga i alla sina dagar?
Nä. Jag vet inte ens om det finns något sådant som evig lycka, eller ens i alla sina dagar. Det som kanske finns - i bästa fall - är ett hårt, tappert och ibland kärleksfullt arbete att hålla ihop, att hålla ut.
Så dom fick inte varandra. Han, min vän, trodde kanske inte att dom var som gjorda för varann, att han dög för henne.
Men han visste en som dög. Tyckte han.
Nämligen jag, hans bäste vän. Jag och hon kanske skulle passa. Kanske skulle hon hålla min hand hårdare än hon höll hans.
Och, ja, vi fick varann, hon och jag. Vi föll bokstavligen i varandras armar, tack vare en finurlig lösning som han, den bohuslänske pojken, klurat ut. Men vi blev inte lyckliga i alla våra dagar, inte tillsammans och inte isär heller. Speciellt inte hon.
Nästa gång vi sågs, jag och han, den bohuslänske pojken som var min bäste vän under 60-talets andra hälft, var på hennes begravning.
Det var första gången vi sågs på mer än 45 år. Men vi kände igen varann. Och jag berättade för honom, och några till, historien om Beatles femte singel och hans finurliga sätt att se till att hon och jag lärde känna varann.
Det är här det blir konstigt. För han kunde inte alls, påstod han i alla fall, minnas något av detta. Kanske möjligen promenaden på stranden i Bohuslän. Men det där med Beatles femte singel och hans inlindade förfrågan om få hålla hennes hand, det kunde han inte komma ihåg.
Det var som att det inte hade hänt.
Och vi kunde inte längre fråga sageskvinnan, hon i kistan, om hur och vad hon mindes av den promenaden. Det är inte säkert att hon vetat det, ens om vi frågat medan hon var i livet. Alkohol och piller hade gått hårt åt hennes kropp och själ. Även om min egen erfarenhet säger att vissa saker glömmer man aldrig.
Men h a d e det hänt? Eller var det bara en av många vackra sagor som legat och skvalpat i mitt minne medan decennierna slipat av kanterna?
Jag t r o r ju att det hänt. Precis som jag berättade. Men jag v e t ju inte längre. Vittnena är döda eller åberopar minnesförlust. Allt är preskriberat. Och det spelar ju inte längre någon roll om det är sant eller bara sannolikt.
Det är för övrigt problemet med den här historien. Den är m i n historia. En partsinlaga. De inblandade har själva glömt eller förträngt och jag står ensam kvar med en berättelse där vissa sidor fladdrar i vinden.
Jag kan bara uppmana dig: tro mig! Varför skulle jag ljuga?
Ja, det har gått några år, så du är ursäktad om du inte kan svaret på rak arm. 17 oktober 1963 spelade gruppen in låten, den kom ut en dryg månad senare, 29 november 1963.
Det här minns jag förstås, en 12-åring kan aldrig glömma något så monumentalt. Men jag var tvungen att uppsöka Wikipedia för att få de exakta datumen.
Men vad hette Beatles femte singel? Och varför är det viktigt?
Tja, viktigt och viktigt. En gång i tiden spelade just den frågan en viktig roll i två liv och eftersom de två liven spillde över i mitt liv, så finns det en historia här som är värd att berättas.
Jag berättar den just nu.
En pojke och en flicka på en bohuslänsk strand. Han är född 1951, hon 1952. Dom är - gissar jag - 16 och 15 år gamla. Det finns någon sorts spänning i luften. Han, pojken, känner att det finns en öppning. Hur ska han fråga den här flickan om hon är intresserad av honom? Ska han bara ta hennes hand i sin, eller ska han fråga först? Hur ska han i så fall uttrycka frågan?
The Beatles kommer till honom. Lösningen finns där, i deras texter. Även John och Paul minns hur det var att stå där med en flicka och grubbla över vilka ord som var de rätta. Dom gjorde till och med en hitsingel av funderingarna. Den texten kommer till min gode vän i detta ögonblick.
Men han är inte lika rättfram som killarna från Liverpool. Han gör en fråga av det som egentligen är en begäran eller en bön. Och inte ens:
- Får jag hålla din hand?
Utan just:
- Vet du vad Beatles femte singel hette?
Som tur var kunde flickan Beatles katalog och kunde klura ut att rätt svar förmodligen var "I want to hold your hand".
Så. Fick han sin vilja igenom? Fick kan han ta hennes hand i sin? Förmodligen. Vad kan en flicka göra annat, när hon gått med på att vandra en bohuslänsk strand med en snäll och tillgiven pojke?
Fast jag vet inte säkert. Det har gått några år sedan historien berättades för mig (av henne). Många år. Och jag kan inte länge säkert säga hur det gick med händerna.
Men mycket annat vet jag. Om livets bräcklighet och minnenas förtrollande men undflyende natur.
Men vad hände sen, undrar du kanske, med pojken och flickan, efter promenaden på den bohuslänska stranden? Fick dom varann? Levde dom lyckliga i alla sina dagar?
Nä. Jag vet inte ens om det finns något sådant som evig lycka, eller ens i alla sina dagar. Det som kanske finns - i bästa fall - är ett hårt, tappert och ibland kärleksfullt arbete att hålla ihop, att hålla ut.
Så dom fick inte varandra. Han, min vän, trodde kanske inte att dom var som gjorda för varann, att han dög för henne.
Men han visste en som dög. Tyckte han.
Nämligen jag, hans bäste vän. Jag och hon kanske skulle passa. Kanske skulle hon hålla min hand hårdare än hon höll hans.
Och, ja, vi fick varann, hon och jag. Vi föll bokstavligen i varandras armar, tack vare en finurlig lösning som han, den bohuslänske pojken, klurat ut. Men vi blev inte lyckliga i alla våra dagar, inte tillsammans och inte isär heller. Speciellt inte hon.
Nästa gång vi sågs, jag och han, den bohuslänske pojken som var min bäste vän under 60-talets andra hälft, var på hennes begravning.
Det var första gången vi sågs på mer än 45 år. Men vi kände igen varann. Och jag berättade för honom, och några till, historien om Beatles femte singel och hans finurliga sätt att se till att hon och jag lärde känna varann.
Det är här det blir konstigt. För han kunde inte alls, påstod han i alla fall, minnas något av detta. Kanske möjligen promenaden på stranden i Bohuslän. Men det där med Beatles femte singel och hans inlindade förfrågan om få hålla hennes hand, det kunde han inte komma ihåg.
Det var som att det inte hade hänt.
Och vi kunde inte längre fråga sageskvinnan, hon i kistan, om hur och vad hon mindes av den promenaden. Det är inte säkert att hon vetat det, ens om vi frågat medan hon var i livet. Alkohol och piller hade gått hårt åt hennes kropp och själ. Även om min egen erfarenhet säger att vissa saker glömmer man aldrig.
Men h a d e det hänt? Eller var det bara en av många vackra sagor som legat och skvalpat i mitt minne medan decennierna slipat av kanterna?
Jag t r o r ju att det hänt. Precis som jag berättade. Men jag v e t ju inte längre. Vittnena är döda eller åberopar minnesförlust. Allt är preskriberat. Och det spelar ju inte längre någon roll om det är sant eller bara sannolikt.
Det är för övrigt problemet med den här historien. Den är m i n historia. En partsinlaga. De inblandade har själva glömt eller förträngt och jag står ensam kvar med en berättelse där vissa sidor fladdrar i vinden.
Jag kan bara uppmana dig: tro mig! Varför skulle jag ljuga?
Kommentarer
Skicka en kommentar