Breven under badrumsvågen
Min vän Ulla borde minnas sin badrumsvåg. Det var ju inte det smartaste stället att snabbt gömma undan sin hemliga korrespondens med Stig.
När hennes pojkvän Rolle ställde sig på vågen, kunde han inte undvika att upptäcka att någon placerat en pappershög under den.
Någon annans kärleksbrev till flickvännen är kanske inte det man mest längtar efter att hitta, även om det kanske är så att när man gör det så bekräftas en obehaglig känsla man har gått och burit på. Något har varit fel och nu vet man vad det är. Och även om man inte vill läsa de där breven så gör man det garanterat, eftersom det svider så skönt.
Om man däremot är föremålet för korrespondensen och den som i brådskan valde ett så olämpligt gömställe, så kanske det är lättare att förtränga alltihopa.
Badrumsvåg?
Kärleksbrev?
Nu vet jag inte vad du pratar om.
Ja, speciellt om badrumsvågsbreven blev det som ställde allting på sin spets, det som tvingade dig att välja mellan trygghet och äventyr, och du inte tvekade så länge innan du valde tryggheten. Och om det faktiskt är så att du 48 år senare fortfarande är gift med din orienterare, medan den spännande mannen med de svarta solglasögonen är en avlägsen och nästan helt utplånad irritation i de annars så harmoniska minnena.
Då är det klart att man säger sig ha glömt den lilla händelsen. Om den verkligen någonsin hände.
Och det är då jag återigen undrar: ä r det här verklighet? Eller bara en anekdot som jag snappade upp och som med åren i mitt minne förvandlats till en historia värd att berättas.
För alltid lär man sig väl något. Även om det inte skulle vara till hundra procent sant. Jag menar, h a d e Ulla och Rolle ens en badrumsvåg i sin lägenhet i Karlstad? Jag var ju aldrig där och kollade. (För, som sägs vara själva rättesnöret i mitt yrke, en bra story ska ju helst inte kollas.)
Jag mötte Ulla för mer än 50 år sedan. Tillsammans med ytterligare två jämnåriga blev vi ett litet kotteri, en kvartett, två killar och tjejer som av aningen oklar anledning fann trygghet i varandras sällskap.
Kanske var det så att vi kände igen oss i varandra. Unga och färska kom vi från obetydliga orter på landsbygden till den stora staden och Den Stora Högskolan där alla andra var äldre och kunde, visste och tyckte så mycket mer.
Jag nyss 18 år fyllda, Hasse som faktiskt var 19 och ett halvt, Ulla och Marit som skulle bli 19 i november. Väldigt unga.
Kunde vi ens skriva? Nja, det var väl det som skulle visa sig. Även om en av de första lärdomarna från journalisthögskolans kateder var att vi inte skulle räkna med att skolan skulle lära oss skriva. Den saken fick vi försöka klara själva. Skolan kunde möjligen hjälpa oss med hur.
Vår oskuld var betydande, på nästan alla områden. Hasse uppgav sig ha en flickvän i Göteborg, men henne såg man sällan några spår av. Marit hade en pojkvän hemma i Kalmar, men det blev mycket snabbt väldigt tydligt att hon lämnat honom bakom sig. Själv var jag oskyldigast av alla, vilket jag bevisade genom att tillbringa det första läsåret i hundlik tillbedjan på Marits golv, där jag drack hennes te och spelade mina bästa musikaliska favoriter på hennes bandspelare.
(Det är på den här platsen i berättelsen, som någon brukar påminna mig om att jag minsann också hade en flickvän, problemet var bara att hon bodde i Härnösand och att jag nästan aldrig träffat henne, i alla fall inte på svensk mark.)
Ulla däremot, hon hade sin orienterare där hemma och honom var hon obrottsligt trogen. I alla fall nästan ända fram till upploppet.
Hon var kanske inte något bombnedslag, men hade en käck och prydlig skönhet, som tilltalade, ja faktiskt förtrollade, många av klassens killar. De smickrade henne, stötte på henne och försökte på olika sätt charma sig till hennes gunst.
Det här säger hon sig inte minnas längre, men det är sant. Fråga vem som helst, som gick på JHG hösten 1969 eller våren1970! (Speciellt killarna, förslagsvis.)
Förgäves för alla. Ulla var sin orienterare trogen. Och för hennes manliga kompisar, det vill säga Hasse och mig, så var detta område förbjuden mark, inte ens värd att försöka beträda. Vi fyra var bästisar, kompisar, som ler och långhalm, i vått och torrt. (Den där förbjudna marken hade Hasse och Marit redan avverkat och gått vidare, så där fanns det inga broar att bränna.)
Sommaren 1970 besökte jag Ulla i hennes värmländska hemort en helg, och vi hade väldigt roligt på ett mycket platoniskt sätt. S å roligt faktiskt att även jag drabbades av den där förtrollningen.
Väl hemma igen avslöjade jag brevledes för Hasse min belägenhet, att jag var hopplöst förälskad.
- Ska du berätta för henne? frågade han omedelbart i nästa brev.
Och... Tja, skulle jag det? På något sätt hade jag en känsla av vad svaret skulle bli, och det bekräftades sedan jag skrivit till henne, ett brev fullt av ganska dåligt förklädda kärleksförklaringar.
- You can love me as much as you want. As long as you don´t fall in love with me, blev det vänliga men tydliga svaret på det språk, som var det självklara varje gång vi skulle ge oss ut att segla på kärlekens lömska och oförutsägbara hav.
Nä. Lika gott det kanske. Ulla var ju faktiskt inte den enda flickan i världen och det skulle visa sig att hon var mycket användbar som bollplank och hemlig förtrogen när jag, bara ett drygt halvår senare, plötsligt inte visste hur jag skulle välja mellan två helt andra flickor, den som blivit min första riktiga flickvän och den som lömskt snodde mitt hjärta från henne.
Lösningen på den gåtan blev, som så ofta i sådana sammanhang: ingen av dom. Men det är en annan historia.
Men Ulla höll alltså inte ut ända fram till målgången. Under vårterminen 1971, fylld av fester och andra sätt att fira den förestående framtiden och sörja över uppbrottet från skolan, föll hon av någon anledning för en av våra klasskamrater, den mystiske Stig, som var ett antal år äldre än oss och som verkade ha prövat det mesta, till exempel jobbat både på bageri ("därför äter jag inte bröd längre") och slakteri ("därför äter jag inte kött").
Bakom sina svarta solglasögon, som han bar oavsett väder, tittade han ut på världen med en okynnig blick. Kanske lockades Ulla att försöka hitta det han dolde där bakom.
Stig och jag fann också varandra. Vi valde nämligen att göra vårt examensarbete tillsammans, en dissektion av de vid det här laget utdöda pop- och idoltidningarna. (Typ BildJournalen och Okej.) Det jag mest minns av det arbetet, var när vi försökte livnära oss genom en alldeles för stor schwarzwaldtårta och att resultatet av vår möda blev nästan helt oläsligt. Orsaken var att våra stenciler på något sätt var defekta.
När det var klart föll Ulla och Stig i varandras armar, en hemlig kärlekshistoria som överlevde vårt uppbrott från journalisthögskolan. (Hemlig? Nåja. Inte för någon av klasskamraterna precis. Men orienteraren hemma i Värmland fick inte veta något, om han nu inte ändå anade oråd. Man brukar ju göra det.)
Fast när det var dags att konfrontera verkligheten valde Ulla att skjuta på avgörandet. Hon återvände till Värmland och orienteraren, men fortsatte relationen med Stig. Hans förälskelse var så stor att han faktiskt valde att flytta till Karlstad, han också, och ta jobb som redaktör på studenttidningen där.
Men en dag när hon just skulle läsa ett av kärleksbreven från sin hemlige älskare, stördes hon alltså av den officielle pojkvännens hemkomst. Hon flydde in i badrummet med brevet och kom fram till att bästa gömstället var under badrumsvågen.
Det var det alltså inte. Och där tar den här historien slut.
Men är den sann? Jag tror det. Vad tror du?
När hennes pojkvän Rolle ställde sig på vågen, kunde han inte undvika att upptäcka att någon placerat en pappershög under den.
Någon annans kärleksbrev till flickvännen är kanske inte det man mest längtar efter att hitta, även om det kanske är så att när man gör det så bekräftas en obehaglig känsla man har gått och burit på. Något har varit fel och nu vet man vad det är. Och även om man inte vill läsa de där breven så gör man det garanterat, eftersom det svider så skönt.
Om man däremot är föremålet för korrespondensen och den som i brådskan valde ett så olämpligt gömställe, så kanske det är lättare att förtränga alltihopa.
Badrumsvåg?
Kärleksbrev?
Nu vet jag inte vad du pratar om.
Ja, speciellt om badrumsvågsbreven blev det som ställde allting på sin spets, det som tvingade dig att välja mellan trygghet och äventyr, och du inte tvekade så länge innan du valde tryggheten. Och om det faktiskt är så att du 48 år senare fortfarande är gift med din orienterare, medan den spännande mannen med de svarta solglasögonen är en avlägsen och nästan helt utplånad irritation i de annars så harmoniska minnena.
Då är det klart att man säger sig ha glömt den lilla händelsen. Om den verkligen någonsin hände.
Och det är då jag återigen undrar: ä r det här verklighet? Eller bara en anekdot som jag snappade upp och som med åren i mitt minne förvandlats till en historia värd att berättas.
För alltid lär man sig väl något. Även om det inte skulle vara till hundra procent sant. Jag menar, h a d e Ulla och Rolle ens en badrumsvåg i sin lägenhet i Karlstad? Jag var ju aldrig där och kollade. (För, som sägs vara själva rättesnöret i mitt yrke, en bra story ska ju helst inte kollas.)
Jag mötte Ulla för mer än 50 år sedan. Tillsammans med ytterligare två jämnåriga blev vi ett litet kotteri, en kvartett, två killar och tjejer som av aningen oklar anledning fann trygghet i varandras sällskap.
Kanske var det så att vi kände igen oss i varandra. Unga och färska kom vi från obetydliga orter på landsbygden till den stora staden och Den Stora Högskolan där alla andra var äldre och kunde, visste och tyckte så mycket mer.
Jag nyss 18 år fyllda, Hasse som faktiskt var 19 och ett halvt, Ulla och Marit som skulle bli 19 i november. Väldigt unga.
Kunde vi ens skriva? Nja, det var väl det som skulle visa sig. Även om en av de första lärdomarna från journalisthögskolans kateder var att vi inte skulle räkna med att skolan skulle lära oss skriva. Den saken fick vi försöka klara själva. Skolan kunde möjligen hjälpa oss med hur.
Vår oskuld var betydande, på nästan alla områden. Hasse uppgav sig ha en flickvän i Göteborg, men henne såg man sällan några spår av. Marit hade en pojkvän hemma i Kalmar, men det blev mycket snabbt väldigt tydligt att hon lämnat honom bakom sig. Själv var jag oskyldigast av alla, vilket jag bevisade genom att tillbringa det första läsåret i hundlik tillbedjan på Marits golv, där jag drack hennes te och spelade mina bästa musikaliska favoriter på hennes bandspelare.
(Det är på den här platsen i berättelsen, som någon brukar påminna mig om att jag minsann också hade en flickvän, problemet var bara att hon bodde i Härnösand och att jag nästan aldrig träffat henne, i alla fall inte på svensk mark.)
Ulla däremot, hon hade sin orienterare där hemma och honom var hon obrottsligt trogen. I alla fall nästan ända fram till upploppet.
Hon var kanske inte något bombnedslag, men hade en käck och prydlig skönhet, som tilltalade, ja faktiskt förtrollade, många av klassens killar. De smickrade henne, stötte på henne och försökte på olika sätt charma sig till hennes gunst.
Det här säger hon sig inte minnas längre, men det är sant. Fråga vem som helst, som gick på JHG hösten 1969 eller våren1970! (Speciellt killarna, förslagsvis.)
Förgäves för alla. Ulla var sin orienterare trogen. Och för hennes manliga kompisar, det vill säga Hasse och mig, så var detta område förbjuden mark, inte ens värd att försöka beträda. Vi fyra var bästisar, kompisar, som ler och långhalm, i vått och torrt. (Den där förbjudna marken hade Hasse och Marit redan avverkat och gått vidare, så där fanns det inga broar att bränna.)
Sommaren 1970 besökte jag Ulla i hennes värmländska hemort en helg, och vi hade väldigt roligt på ett mycket platoniskt sätt. S å roligt faktiskt att även jag drabbades av den där förtrollningen.
Väl hemma igen avslöjade jag brevledes för Hasse min belägenhet, att jag var hopplöst förälskad.
- Ska du berätta för henne? frågade han omedelbart i nästa brev.
Och... Tja, skulle jag det? På något sätt hade jag en känsla av vad svaret skulle bli, och det bekräftades sedan jag skrivit till henne, ett brev fullt av ganska dåligt förklädda kärleksförklaringar.
- You can love me as much as you want. As long as you don´t fall in love with me, blev det vänliga men tydliga svaret på det språk, som var det självklara varje gång vi skulle ge oss ut att segla på kärlekens lömska och oförutsägbara hav.
Nä. Lika gott det kanske. Ulla var ju faktiskt inte den enda flickan i världen och det skulle visa sig att hon var mycket användbar som bollplank och hemlig förtrogen när jag, bara ett drygt halvår senare, plötsligt inte visste hur jag skulle välja mellan två helt andra flickor, den som blivit min första riktiga flickvän och den som lömskt snodde mitt hjärta från henne.
Lösningen på den gåtan blev, som så ofta i sådana sammanhang: ingen av dom. Men det är en annan historia.
Men Ulla höll alltså inte ut ända fram till målgången. Under vårterminen 1971, fylld av fester och andra sätt att fira den förestående framtiden och sörja över uppbrottet från skolan, föll hon av någon anledning för en av våra klasskamrater, den mystiske Stig, som var ett antal år äldre än oss och som verkade ha prövat det mesta, till exempel jobbat både på bageri ("därför äter jag inte bröd längre") och slakteri ("därför äter jag inte kött").
Bakom sina svarta solglasögon, som han bar oavsett väder, tittade han ut på världen med en okynnig blick. Kanske lockades Ulla att försöka hitta det han dolde där bakom.
Stig och jag fann också varandra. Vi valde nämligen att göra vårt examensarbete tillsammans, en dissektion av de vid det här laget utdöda pop- och idoltidningarna. (Typ BildJournalen och Okej.) Det jag mest minns av det arbetet, var när vi försökte livnära oss genom en alldeles för stor schwarzwaldtårta och att resultatet av vår möda blev nästan helt oläsligt. Orsaken var att våra stenciler på något sätt var defekta.
När det var klart föll Ulla och Stig i varandras armar, en hemlig kärlekshistoria som överlevde vårt uppbrott från journalisthögskolan. (Hemlig? Nåja. Inte för någon av klasskamraterna precis. Men orienteraren hemma i Värmland fick inte veta något, om han nu inte ändå anade oråd. Man brukar ju göra det.)
Fast när det var dags att konfrontera verkligheten valde Ulla att skjuta på avgörandet. Hon återvände till Värmland och orienteraren, men fortsatte relationen med Stig. Hans förälskelse var så stor att han faktiskt valde att flytta till Karlstad, han också, och ta jobb som redaktör på studenttidningen där.
Men en dag när hon just skulle läsa ett av kärleksbreven från sin hemlige älskare, stördes hon alltså av den officielle pojkvännens hemkomst. Hon flydde in i badrummet med brevet och kom fram till att bästa gömstället var under badrumsvågen.
Det var det alltså inte. Och där tar den här historien slut.
Men är den sann? Jag tror det. Vad tror du?
Kommentarer
Skicka en kommentar